Våga vara svag
Jag har kommit underfund med att knappt någon jag känner har sett mig riktigt arg eller förbannad en enda gång. Inte för att jag saknar dem känslorna, utan jag visar dem bara inte officiellt. På samma sätt som jag aldrig gråter när andra människor är närvarande. Inombords kan jag däremot koka av ilska, vara sjukt irriterad på allt omkring mig eller förkrossad, samtidigt som jag ler avmättat och verkar lika lugn som vanligt eller frånvarande stirrar ut genom fönstret.
I vissa situationer där de i min närhet blir ilskna upplever jag bara stor besvikelse. Till exempel om fotbollsträningen blir inställd tycker jag naturligtvis att det är tråkigt, men inte till den grad att mina sinnen bryter ut i storm och jag känner för att slakta närmaste medmänniska. Jag tror inte det beror på likgiltighet eftersom jag ändå bryr mig om vad som händer. Det är bara att reaktionen är annorlunda. Möjligtvis att jag ser det mer ur ett helhetsperspektiv, där det faktiskt inte spelar enormt stor roll ifall fotbollen blir inställd eftersom man då istället kan ge sig ut och träna på egen hand.
Man kan inte prata om allt med alla, men ibland kan det vara väldigt skönt att lätta sina nedtyngda sinnen lite. Vissa saker måste man verkligen diskutera med någon och få ut ur huvudet medan andra saker behöver hållas kvar på djupt vatten. En del känslor kan dock bara inte stanna kvar i kroppen för alltid, de försvinner ändå inte och desto mer de hålls nere, desto mer växer dem. När bomben slutligen briserar gör den det okontrollerbart med full effekt och ju längre tid som då passerat, ju värre blir konsekvenserna. De flesta skulle nog behöva lätta lite på spärrarna och släppa ut mer av sina inneboende orosmoln, trots att det innebär att blotta delar av sitt sanna jag. Ingen klarar livet helt på egen hand och vi människor är till för att hjälpa varandra även om det ibland innebär att man måste våga tappa fotfästet och visa sig svag!
- SE -
I vissa situationer där de i min närhet blir ilskna upplever jag bara stor besvikelse. Till exempel om fotbollsträningen blir inställd tycker jag naturligtvis att det är tråkigt, men inte till den grad att mina sinnen bryter ut i storm och jag känner för att slakta närmaste medmänniska. Jag tror inte det beror på likgiltighet eftersom jag ändå bryr mig om vad som händer. Det är bara att reaktionen är annorlunda. Möjligtvis att jag ser det mer ur ett helhetsperspektiv, där det faktiskt inte spelar enormt stor roll ifall fotbollen blir inställd eftersom man då istället kan ge sig ut och träna på egen hand.
Man kan inte prata om allt med alla, men ibland kan det vara väldigt skönt att lätta sina nedtyngda sinnen lite. Vissa saker måste man verkligen diskutera med någon och få ut ur huvudet medan andra saker behöver hållas kvar på djupt vatten. En del känslor kan dock bara inte stanna kvar i kroppen för alltid, de försvinner ändå inte och desto mer de hålls nere, desto mer växer dem. När bomben slutligen briserar gör den det okontrollerbart med full effekt och ju längre tid som då passerat, ju värre blir konsekvenserna. De flesta skulle nog behöva lätta lite på spärrarna och släppa ut mer av sina inneboende orosmoln, trots att det innebär att blotta delar av sitt sanna jag. Ingen klarar livet helt på egen hand och vi människor är till för att hjälpa varandra även om det ibland innebär att man måste våga tappa fotfästet och visa sig svag!
- SE -
Introduction
Musik och mitt liv är synonyma med varandra och det ena kan inte leva utan det andra.
Begäret är större än vad en del kan förstå, men det går bara inte att undvika.
Inleder därför detta projekt med en helt ny och fullständigt underbar låt!
Panic! At the Discos första singel till det nya albumet heter "Nine In the Afternoon"
och trots att endast liveinspelningar med dålig kvalitet finns att tillgå känner jag hur
glädjen sprider sig i kroppen i takt med de upplyftande tongångarna som får en att
knyta näven tills hjärtat nästan spricker. Det lovar mycket mycket gott!
Man kanske ska ta och gå på konserten den 26/2 i alla fall ...
Your eyes are the size of the moon
You could 'cause you can so you do
We're feeling so good
Just the way that we do
When it's nine in the afternoon
- SE -
Begäret är större än vad en del kan förstå, men det går bara inte att undvika.
Inleder därför detta projekt med en helt ny och fullständigt underbar låt!
Panic! At the Discos första singel till det nya albumet heter "Nine In the Afternoon"
och trots att endast liveinspelningar med dålig kvalitet finns att tillgå känner jag hur
glädjen sprider sig i kroppen i takt med de upplyftande tongångarna som får en att
knyta näven tills hjärtat nästan spricker. Det lovar mycket mycket gott!
Man kanske ska ta och gå på konserten den 26/2 i alla fall ...
Your eyes are the size of the moon
You could 'cause you can so you do
We're feeling so good
Just the way that we do
When it's nine in the afternoon
- SE -
Drömmen om ett humant vattenpass
Ytterligare en passionerad skribent har vikit sig för bloggens korståg.
En skrivform som visserligen kanske egentligen är mitt essä och mitt kall.
Men som jag av några anledningar länge har ratat.
Tills nu.
Att vara publik och titta på är en sak, men att själv framföra på scenen kräver betydligt mer.En skrivform som visserligen kanske egentligen är mitt essä och mitt kall.
Men som jag av några anledningar länge har ratat.
Tills nu.
Dels slukar det avsevärt mycket mer tid och dels tvingar det en att tänka på egen hand.
Dessutom tornar både egna prestationskrav och andras förväntningar upp allt mer efterhand.
Man vill inte vara för personlig eller intim, likaväl som man heller inte kan vara för ytlig.
En svår balansgång. Precis som livet oftast är. Ibland går det upp, ibland går det ner.
Det är svårt att hitta ett stabilt rätvinkligt läge.
Om man ändå hade ett vattenpass till livet.
Då vore allt lite lättare.
Hoppas åtminstone att någon kan ha glädje av det hela
och kommentera gärna om ni har något på hjärtat!
- SE -
